frokengeneral

Så. Tiden är inne, emo-inlägg varning. Jag är rädd. Livrädd för framtiden. Ibland räcker det med att jag sitter i ett rum, hör sorlet nedifrån puben och får lite svårare att andas. Jag har ingen aning om vad jag vill göra med mitt liv.

Det jag vet är att jag för tillfället är 19, snart 20, och bor i Malvern. Min flygbiljett är bokad hem den 16e december och med all säkerhet kommer jag att sluta upp på neuro för ett tag vilket jag ser fram emot. Men det är inte för alltid, det är en busshållsplats på vägen emot framtiden.

Men sen då? "Allt löser sig" fungerar inte på mig. Jag vill ha en schemalagd plan, någon som kan peka på en utbildning och säga att jag borde läsa den eller ge mig en jobbmöjlighet där jag känner att jag är hemma. Google hjälper inte, mamma hjälper inte, och vänner kan inget gör. Jag är helt enkelt fucked i en soppa av för många önskemål och för lite tid.

Varför kan man inte bli en publicist och kombinerad vårdare, med möjligheten att arbeta över hela världen, få göra ton med pappersarbete och tjäna några miljoner per år - och jobba med snajdiga kläder? Varför gud?