- Britt-top-20-snälla-var-tyst
(Varning, de utlovar en mindre garanti för att fastna på hjärnan)
England Baby
- Nailmania
- Slow dancing in a burning room.
Det jag vet är att jag för tillfället är 19, snart 20, och bor i Malvern. Min flygbiljett är bokad hem den 16e december och med all säkerhet kommer jag att sluta upp på neuro för ett tag vilket jag ser fram emot. Men det är inte för alltid, det är en busshållsplats på vägen emot framtiden.
Men sen då? "Allt löser sig" fungerar inte på mig. Jag vill ha en schemalagd plan, någon som kan peka på en utbildning och säga att jag borde läsa den eller ge mig en jobbmöjlighet där jag känner att jag är hemma. Google hjälper inte, mamma hjälper inte, och vänner kan inget gör. Jag är helt enkelt fucked i en soppa av för många önskemål och för lite tid.
Varför kan man inte bli en publicist och kombinerad vårdare, med möjligheten att arbeta över hela världen, få göra ton med pappersarbete och tjäna några miljoner per år - och jobba med snajdiga kläder? Varför gud?
- Thursday, I'm in love
Inte för att skrämma små barn, eller andra levande varelse för den delen men förarbetet för att se lyckad ut är inte vackert, det luktade dock bättre än vad det såg ut (cupcake från Lush). Men nu tänker i alla fall jag, min nya kjol, skorna och ringen gå ut och fira.
- Ynklig
Var i Birmingham och shoppade lite igår. Ringde till N efter ett litet tag i panik, för jag - Jenny Karlsson, hittade ingenting att köpa. Med hans vägledning lossnade det dock och såhär i efterhand önskar mitt bankkort - HSBC Visa, att jag inte gjort det där samtalet hem. När Sparks hämtade upp mig var jag omringad av påsar, och hade inte ens gjort det jag ursprungligen tänkte göra. Sätta mig på ett fik, försöka få lite skrivande gjort och se sådär lagom svår ut.
Efter det blev det McDonalds, allsång till Kerrang i bilen och hem till Malvern för en dusch. Vidare till M's mamma. Och där, där hände det. Inom loppet av 10 minuter gick jag ifrån att vara i extas över shoppandet till att ligga i soffan och vrida mig i plågor.
M ringde sjukvårdsupplysningen, kände mig inte allt för pepp på att prata med dom eftersom jag hade något som liknande menssmärtor från helvetet, och kände att mina engelska sjukhustermer inte var på topp. Så M fick sköta samtalet.
Nurse: May I please talk to ms Karlsson?
M: No, she don't wanna talk to you.
Nurse: Why will she not talk to me?
M: I don't know.
Nurse: okey...
Andra favoritdelar av samtalet var en nervös Mark som kollade på mig och frågade:
"Babe, what color is your urin?" och självklart "when is the last time you used the bathroom?"
I ett nytt förhållande är det inte direkt det ultimata, men fick i allafall order om att dricka varmt och ha en värmeflaska på magen och att vi skulle åka in till sjukhuset idag där doktorn konstaterade att det var kolik. Typiskt, jag lider nu av en barnsjukdom.
- Shakspear, som stadsteatern i Gävle säger.
Idag var jag till Stratsford, staden där William Shakespear är född och levde de första åren i sitt vuxna liv (citat: guideboken). Det var trevligt, en mysig liten stad - och lite roligt att få reda på så mycket om den gammla gubbstrutten. Ännu bättre var att jag hittade något jag letat efter i väldigt många år. En dagbok.
Mark skrattade åt mig för att jag blev så exalterad men, keep in mind, den är fanken gjord i äkta läder! 
Kärlek i läder, jenny-style. 
Ännu mera läderboksporr. 
Och sist men inte minst: Mannen, myten och legenden Mark Everitt + en morgontrött Jenny och en kaffekopp.
- Bloglovin
- Nags.
En sak jag inte förstår förresten. Varför tar engelsmännen och amerikanerna inte av sig skorna? Jag menar. Man har väl skor på sig utomhus för att inte släpa med sig skiten in sen? Eller har jag missuppfattat hela idén med skor?
Och förresten. Ännu en anledning till varför man inte ska direktöversätta uttryck.
- Lyckorus.
Jag måste bara få ut lite lycka innan jag kryper i sängen. Jobbade kvällsskiftet idag, 17 - stängning, och lyckan sitter ju verkligen inte i det. För det skiftet, en fredagskväll, är rena helvetet och förstår inte hur alla andra pallar av det. Jag kan ju åtminstone ventilera lite genom att svära på svenska. Baren är så packad av människor att du kommer vare sig in eller ut.
Men. Anledningen till lyckan är att när den sista medelåldersbritten som förmodligen heter Harrold, Richard eller Eric har lämnat baren och vi låser dörren - då beställer personalen kinamat, tar en varsin pint och bara sitter och pratar, och det finns nog inget mysigare.
Utöver det serverade jag en snubbe idag som helt plötsligt sa, på väldigt knackig svenska: Det finns inga kor på isen idag. Och nej, det gör det nog inte svarade jag på vad jag hoppas var bättre svenska. Sen var det liksom slutdiskuterat.
Men nu såhär i efterhand kan jag inte låta bli att fundera. Varför lär man sig just den meningen? Vilken del av Sverige har hans lärare befunnit sig i, då de tydligen verkar ha problem med kor på isen? Och kommer han någonsin få använda sin enda fullständiga svenska mening i ett vettigt sammanhang? Spännande.
- Vardagshumor.
Facebook när det är som bäst.
- Ursäkta min franska.
Utöver det håller jag på att lagar mat. Pasta med en oidenfierbar köttsås. Tror förövrigt att jag använder lite för mycket vitlök i min matlagning överlag dock, för igår när jag kom till jobbet frågade chefen som bor granne med oss om jag hade ätit. "Nej", svarade jag. "Det förklarar varför inte det luktade vitlök in till mig idag", svarade han. Touché.
Utöver det har jag lärt mig att uppskatta det mesta med England, speciellt vissa saker så som:
1. Omtänksamheten. När vi får personalmat lägger kocken alltid sallad på min tallrik, men inte på någon annans. Frågade henne om det här en dag och hennes förklaring var "Ni svenskar är ju alltid så nyttiga."
2. Det Sociala. Vafanken Hälsingland, nu är det du som ser till att skaffa en anständig pub.
3. Curryn. Finns överallt. Istället för bakispizza är det bakis-jalzafar.
4. Vänster traffiken. Vardagen har alltid ett spänningsmoment så fort man går över vägen, och lyckan att leva när du passerat och tänka "Nähä, inte påkörd idag heller" är oslagbar.
5. Människorna. Sjukt tråkig punkt, men jag kommer sakna dom flesta när jag åker hem.
En stor varningstriangel är dock följande:
1. Talesätt. Försök aldrig, och jag menar aldrig, förstå dig på en britts talesätt och direktöversätt aldrig svenska heller för den delen. Försökte med "hissen går inte ända upp" i förrgår. Fail.
2. Missförstånd. Dom som känner mig vet att jag avslutar de flesta samtal med "pusshej". Pratade med mamsen för några dagar sedan och sa just "pusshej". Det här resulterade i en bunt chockade britter som antog att jag och moder hade något slags sjukt incestförhållande eftersom jag sa "pussey" innan jag lade på.
3. Heltäckningsmattorna. Spiller du rödvin på mattan så kan du alltid testa att ha på lite vitt vin. Det funkar med all säkerhet inte, men som vi säger i Sverige; det är ju tanken som räknas.
P.S Förresten. Är det höjden av patriotism när man bli lite tårögd så fort de spelar Abba på den lokala radiostationen, och får det här leendet? Bara undrar.
